|
Melfar 1 & 2
I min tidiga ungdom
hade jag ovanan att då och då ge mig ut på långfärdscykling. Den längsta turen gick de hundra milen upp till min far som på den tiden bodde i Sundsvall i Medelpad. Det var något jag sedan gav upp för andra sysselsättningar. Cirka trettio år senare, när jag träffade min fru Ann-Margreth, återkom cyklingen som ett väsentligt inslag i mitt liv. Ann-Margreth utmanade mig nämligen att cykla Vätterrundan. Jag lovade att göra det en gång.
Vi tränade ihop och jag lät mig övertalas att köpa en racercykel. Väl på plats i Motala var det lätt att cykla de första tio milen. Resten gick med hjälp av stor viljeansträngning och en fantastisk massör vid näst sista depån. Där kunde det ha tagit slut, men så skulle det inte bli.
Istället fortsatte jag att träna alltmer engagerat och jag och Ann-Margreth gjorde fler starter i Vätternrundan och i lokala motionslopp i Skåne. Vårt cyklande utvecklades och ovanpå det fick vi agenturen för en amerikansk firma, RacerMateInc, som tillverkar ergometrar och annat för cyklisten. Jag började själv träna på utrustningen under vintermånaderna, också för att lära mig mer om hur den fungerade. Det var så jag upptäckte Race Across America och Ultra Marathon Cycling Association, UMCA. Race Across America fanns nämligen som banprofiler till ergometrarna. På UMCAs hemsida läste jag om Baghjulet i Middelfart, som hade tagit 24-timmarscyklingen från USA till Danmark.
Detta var på vårvintern 2005
och jag hade bestämt mig för att jag skulle cykla ett lopp i Sverige som heter Stockholm-Göteborg NonStop. Det är inte riktigt vad det heter, för det är tillåtet att stanna. För att öva mig inför detta tänkte jag att Melfar24 skulle vara ett bra tillfälle. Mitt mål var att cykla 50 mil på 24 timmar. Stockholm-Göteborg var dryga 55 mil men i hårdare terräng. Så det skulle vara perfekt att öva i Middelfart tänkte jag.
Ann-Margreth ville gärna följa med och vi avtalade att vi skulle följas åt på den första rundan. Därefter skulle jag cykla själv.
Den första starten blev helt annorlunda än planerat.
Det småregnade och blåste. Vi hade bara cyklat några hundra meter när Ann-Margreth punkterade och det rejält. Bakhjulet var platt och fullt med flintskärvor. Vi cyklade tillbaka till start och bytte slang och bakdäck. Vi gjorde ett nytt försök och kom lite längre men Ann-Margreth fick punktering på bakhjulet igen. Det var bara att gå av cykeln och börja proceduren med att laga. Av med däcket.
Bort med slangen. En inspektion av slangen för att se var hålet var och en genomgång av däcket för att få bort flintflisor. Det var inte kul i det småkalla och regniga vädret, men vi kom efter montering av ny slang och en uppblåsning med kolsyrepatron iväg igen. Det gick bra några mil. Så fick Ann-Margreth punktering på framhjulet. Nu började det tära på mitt psyke och jag lyckades med ett felaktigt vägval när vi åter kom igång. Det fanns några pilar kvar från förra årets Melfar24, som gick en li te annan väg. Vi förstod efter en tid och en färd uppför en riktig backe att vi var på avvägar. Vi ringde arrangören och fick en vägbeskrivning som gjorde att vi kom på rätt väg mot första kontroll.
Första kontrollen var en riktig positiv överraskning
och vi var både lite svultna efter vårt äventyr utanför rutten. Efter att ha laddat med kaffe, kakor, frukt och godis tog vi ut riktningen tillbaka mot Middelfart och huvuddepån. På väg dit fick Ann-Margreth ännu en punktering på bakhjulet. Vi hade inga fler kolsyrepatroner. Så vi ringde arrangörerna, som lovade komma ut och samla upp Ann-Margreth. Själv satte jag fart mot Middelfart.
Det blåste rejält och färden mot start och målområdet blev hård. När jag kom fram efter en rejäl ansträngning fick jag veta att Ann-Margreth fått hjälp och kunnat återuppta cyklingen. Arrangörerna hade helt enkelt knackat på i en av gårdarna inte långt från där hon stod utifrån antagandet att alla danskar har cykelpump! Det visade sig i alla fall stämma denna gång.
Med detta positiva besked i ryggen gav jag mig ut på andra banan och ökade hastigheten. Det skulle visa sig vara ett misstag. Jag körde mig ”sockertorr”. Jag hade glömt att dricka ordentligt under första rundan då jag koncentrerat mig på att åtgärda punkteringarna och sedan varit för upptagen av att vi tappade orienteringen. Det blev inga femtio mil. Varken för mig eller för en man från Roskilde som också glömde att dricka kontinuerligt.
Detta bakslag till trots
var jag fast besluten att komma tillbaka. Så kände även Ann-Margreth. Trots regnet och kyla hade depåerna gjort ett mycket gott intryck. Där fattades intet. Vi kom också till start igen 2007. Det var tydligt redan vid starten att Melfar24 2007 skulle bli en stor framgång för arrangören. Det hade kommit betydligt fler till start. Vädret var bättre och på plats fanns flera cyklister som tydligt andades: Vi skall slå rekordet!
Bland dem fanns mina klubbkollegor från CK Distans. Dansken Jan Christiansen och britten John Barkman hade kommit med splitternya Cervelo-cyklar. Det fanns också en norsk kontingent som skulle visa sig ta hem spelet genom att bland de många som slog rekordet vara de som cyklade allra längst.
Jag och min fru kom till Melfar 24 2007 med en blygsammare målsättning.
Ann-Margreth hade på grund av jobb inte hunnit med så många mil, medan jag gått upp i min strävan att kvalificera mig för PBP 2007 och hade kört många mil. Vi kom överens om att göra Melfar24 till ett test av om Ann-Margreth ändå hade tillräckligt bra form för att köra Vätternrundan. Så jag fick rollen som ”domestique” och låg före och höll ett jämnt, men inte särskilt högt tempo. Ann-Margreth avbröt sin cykling när vi fått bekräftat att hon hade tillräckligt i benen för att köra Vättern runt, medan jag fortsatte.
Förhållandena var mycket goda, men jag märkte att jag hade ett sömnunderskott och tog en vila i gymnastiksalen innan jag satte mig på cykeln igen för att köra finalvarven.
Fast vårt första Melfar24 hade varit kantat med missöden var vi fångade av stämningen redan 2006. I år var det helt fantastiskt att vara på plats och uppleva energin som steg i takt med att det stod allt klarare att det gamla rekordet skulle falla och att det var många som skulle cykla riktigt långt.
Det var visserligen en tydlig förstämning som spred sig när utfallet av den pågående landskampen i fotboll mellan Danmark och Sverige avgjordes med ett vid det här laget famöst slagsmål. Men redan en timme efter var stämningen på topp igen.
Efter två Melfar24 har jag och min fru upptäckt att loppet verkligen lever upp till löftet: 24 timmar till ditt förfogande.
Vi ses 2008!
Sven-Erik Olsson
Lund, Sverige
|